Jennie Österberg, en av Sveriges framgångsrikaste amatörryttare de senaste åren, bor och arbetar numera i Austrailen. Bilden är från en seger med hästen Swallow Forest på Jägersro i oktober 2010.
–Jag bor numera i Australien! Ursprungligen var det tänkt som en working holiday under ett vinterhalvår, men jag trivdes så bra att jag blev kvar, förklarar Jennie under ett månadslångt besök hemma i Sverige.
Det var hösten 2010 som Jennie åkte till Australien första gången, för att arbeta hos stortränaren David Hayes i Melbourne, som har runt 250 hästar i träning.
–Jag hade haft förmånen att få representera Sverige i Fegentri, och hade på så sätt fått se stora delar av galoppvärlden. Det hade gett mig smak på att resa, och Australien var i princip den enda kontinent jag inte hade besökt.
–David Hayes är son till den legendariske Colin Hayes, som var en av de bästa tränarna i landet, och under mina första sex månader jobbade jag i hans stall vid Melbourne Cup-banan Flemington och fick rida många Grupp 1-hästar.
Hindersäsong med förhinder
Jennie kom tillbaka till Sverige i slutet av april 2011 med avsikten att övervara hindersäsongen, men efter att bara ha hunnit rida två lopp skadade hon sig illa i samband med hinderträning på steeplechasebanan i mitten av maj.
–Jag bröt benet, och så var den säsongen förstörd!
När benbrottet var läkt återvände Jennie till Australien och till samma arbetsgivare, men fick då jobba på dennes träningscamp ute på landet.
–Där trivdes jag inte lika bra som jag hade gjort på Flemington, och min dåvarande pojkvän och jag beslöt efter en tid att resa vidare till Cranbourne, som är södra halvklotets största träningsanläggning, sett till antalet hästar. Där finns sju olika träningsbanor och givetvis tusentals hästar.
Resurser och idéer
–Den tränare som jag rider mest för heter Michael Kent och har både resurser och idéer för optimal träning av hästarna och han skapar förutsättningar för framgång genom att ha mycket noggrann koll på alla hästars värden och inte tävla med dem om de inte ”står med tre ben i mål”.
–Han tränar också lite mer i ”europeisk stil” med långa canterarbeten och har många stayers i stallet. Hästarna är genomgående i mycket gott skick och trevliga att rida och mycket fokus ligger på horsemanship.
–Michael har en riktigt bra hinderhäst som har vunnit Australiens Grand National Hurdle, och han vill att jag ska ta ut hinderryttarlicens och börja rida hinderlopp. Men i Australien kan man inte rida hinderlopp som amatör, utan man måste då ha proffslicens, och jag är inte beredd att börja rida som proffs över hinder, med allt vad det innebär.
Hela amatördagar
–Amatörryttarna rider på särskilda ”picknick-banor” liknande Strömsholm, där man har tävlingar varje lördag under sommarhalvåret, då det är runt åtta amatörlopp per tävlingsdag. Det ligger närmare till hands att jag tar ut en sådan licens och rider lopp lite mer för mitt eget nöjes skull.
–Mitt yrke är ju att träningsrida hästar, och jag är medveten om riskerna i hinderlopp, och vill inte gå sjukskriven. Jag pluggar också på distans, för att ha en utbildning att falla tillbaka på om jag bestämmer mig för att göra något annat i framtiden.
–Galoppsporten i Australien är både stor och professionell, med många fina banor och hästar och fantastiska arrangemang kring många storlopp. Jag trivs förstås också bra med klimatet och människorna där, och en annan positiv sak är att det finns så många olika alternativ inom sporten om man vill fortsätta med andra uppgifter än att just jobba i stall.
–Därför åker jag tillbaka ”down under” nu, efter en månads semester hemma i Sverige, och jag kan verkligen rekommendera tjejer och killar i sporten att resa dit och arbeta ett tag. Svenska hästskötare och ryttare står högt i kurs utomlands, det är lätt att få jobb, och det blir en erfarenhet för livet, oavsett om man väljer att stanna kvar, sammanfattar Jennie Österberg.
Nadja Bellander
