Den svenska galoppvärlden har en lång tradition av kvinnliga stortränare, Margareta Cronhielm (Wettermark) tog sitt första tränarchampionat 1953 och Britta Strokirk sitt första 1958. 1983 var dock det senaste året vi hade en kvinnlig championtränare i Sverige och då var det Mai Adielsson. Vi är dock rätt säkra på att saker och ting hade varit annorlunda om inte den största svenska tränaren genom tiderna, Pia Brandt, hade tagit sitt pick och pack och prövat lyckan i Frankrike.
I Frankrike är galoppsporten inte lika jordnära som hemma i Sverige. Det krävs kontakter och ibland rätt efternamn för att kunna slå sig fram, men det krävs också en otrolig förmåga att arbeta hårt och inte slarva med detaljerna. Frankrike har under många år haft världens bästa kvinnliga tränare i Christine Head-Maarek, mer känd som Criquette, men nu har det skett ett tronskifte och bästa kvinnliga tränare i Frankrike är nu vår egen Pia Brandt. Direkt efter Arc-helgen har hon 37 segrar och hästarna har sprungit in över 2 miljoner euro till sina ägare, över 19,2 miljoner kronor alltså.
19 miljoner. Det lär bli över 20 innan säsongen är slut. Och även om det är ett storstall hon driver med sin make, Joakim Brandt, så har man bara gjort 247 starter i år vilket är klart lägre än flera av de tränare som ligger före i den franska championatstriden där till exempel Henri Pantall har 790 starter! Det är alltså kvalitet som gäller för stallet, men så har det inte alltid varit och det är där den här historian börjar.
I oktober 2005 flyttade Pia och Joakim Brandt ner till Frankrike, uppdraget var att träna hästar åt stall Rio och flytten var planerad sedan månader. Det var inte första gången Pia flyttade till Frankrike, hon hade jobbat där som ung och bland annat träffat fransmannen Patrick Wahl, nuförtiden tränare på Bro Park.
- Ja när vi kom ner hade vi med oss nio hästar, och så köpte vi tre här. Det var hästar som Mister Creakle, Invertiel, Black Ern, Territorial och Farouge, berättar Pia. Det som direkt slog oss var att vi snabbt var tvungna att byta träningsmetoder, anpassa oss. Direkt i början när vi gick ut för ett jobb så kom stortränaren Criquette Heads hästar och gick in framför oss utan att ta minsta notis om oss. Då tänkte vi, nu ska vi visa dom och gå fort, men vi kom aldrig i närheten. Man cantrar mycket snabbare från början här och aldrig mer än 1000 meter. Det går upp i tempo direkt och jag måste säga att vi blev förvånade. Vi anpassade oss och det var rätt medicin får jag säga. Här i Frankrike handlar så mycket om träningen att få hästen att andas rätt och att sedan kunna avsluta i ett väldigt snabbt tempo.
Pia Brandt och Camp Rock efter segern i Saint Alary
När Pia säger vi så är det Joakim hon menar, eller Jocke kanske vi ska skriva så han känner igen sig och det märks att hon pratar om sin man med enorm värme, de är helt klart ett team. När paret kom ner till Frankrike fick man sköta om allt själva, och Jocke fick ta plats i skolbänken för att lära sig franska.
Att komma som ny till Frankrike var inte lätt. Som hyresgäst och utan storhästägare har paret fått flytta runt och man hade 7 olika stall de första 10 åren innan man äntligen kunde få något eget i Chantilly.
- Hade vi vetat om hur det skulle vara innan vi åkte så hade vi nog blivit hemma. Nu är det inget vi ångrar, tvärtom, men det var tufft i början. Det var framförallt svårt att vänja sig vid en ny, enklare standard, där hästarna hade det bra med träningsbanor, men det var utestall utan några direkta bekvämligheter och ofta en avsaknad av varmvatten och duschar. Det var ofta kallt och rått och man var ute från tidigt på morgonen till sent på kvällen. På det personliga planet blev jag av med flera nära släktingar i samma veva och det var mycket jobbigt. Jocke stöttade enormt och kunde dra det stora lasset och det är verkligen vår styrka, att det är vi två.
Det är fascinerande att höra att det inte var någon stress över hästägare och ekonomi i början. Man var övertygade om att det skulle börja komma hästägare om man bara jobbade hårt och tog segrar på banan. Det skulle visa sig vara en korrekt analys för nu saknas det verkligen inte hästar och man har nu fått ett riktigt stort förtroende från Gerard Augustin-Normand, en av Frankrikes största finansmän och tillika en av landets största hästägare. Annars har det genom åren varit många utländska ägare och agenten Ghislain Bozo har varit en stor hjälp vad gäller sådana kontakter.
- Augustin-Normand är en speciell ägare, han går aldrig på löpen, men missar inga utan ser allt. Han har en Racing Manager som vi fick kontakt med när Territorial sattes hos honom som avelssto. Där hamnade faktiskt fem stycken av Stall Rios hästar och de har lämnat flera gruppsegrare. Till 2017 hoppas jag ha 20-25 hästar från Augustin-Normand.
Team Brandt på väg ut till träning från sitt stall i Chantilly
Foto: Cecilia Gråberg
Att det är ett storstall hon driver märks när hon berättar om de 23 anställda som jobbar för stallet. tre som bara mockar, två head lads, någon som ansvarar för transporterna. En sekreterare tar hand om administrationen och så har man 17 riders varje morgon. För tillfället är det två svenskor där nere, Frida Lööv och Hillevi Ljungqvist, men säkert 15 svenskor har passerat stallet sedan man flyttade ner och Pia kan inte nog berömma deras inställning till arbete och kärlek till hästarna. Hon skrattar när hon säger att om hon bara fick ner femton svenska tjejer och bara arbetade med dom, ja då skulle Fabre och Rouget och övriga stortränare få slänga sig i väggen.
Hårt arbete är ett tema som återkommer när man läser om Pia och när man pratar med henne. Dagen börjar 5.30 med kaffe samtidigt som anmälningar och startanmälningar gås igenom. 6.30 är det dags att göra klart i stallet för att börja jobba hästarna vid 7 (tidigare på sommaren). Hon rider upp till två turer själv, men skulle säkert klara av minst fyra och runt fyra turer, ja det rider Jocke. Sen är det oftast dags att åka till löpningarna och då är det en snabb dusch och sedan in i transporten som gäller. Det är bestämt att en av Pia eller Jocke är i stallet senast fem för genomgång av hästarna och paret tror stenhårt på att fodra själva och att själva gå igenom benen på alla hästarna varje eftermiddag/kväll. Runt åtta kommer man kanske in i värmen och då är det mat innan det blir läggdags runt nio.
Det hårda målmedvetna arbetet har gett resultat och man har sakta men säkert satt sig i respekt hos konkurrenter och hästägare. Att använda sig av riktigt bra franska jockeys har också det varit en framgångsfaktor, något som gjort att ägarna har kunnat känna tillit. I början kom Fredrik Johansson och Yvonne Durant och red en del åt Stall Rio, men det slutade efter cirka två år. Stall Rio (Hans Troedsson) höll ut med sin franska satsning i fyra år. Sjukdom och ekonomiska problem gjorde att det inte gick att hålla liv i satsningen och skulder fick betalas med hästar. Satsningen på fina ston var helt rätt och de har givit mångdubbelt tillbaka i aveln jämfört med vad de värderas till vid överlåtelsen. Pia har intet ett ont ord att säga om det ibland kontroversiella Stall Rio, som alltid gjorde rätt för sig och som tyvärr inte fick se frukterna av stonas framgångar i aveln. Till exempel Territorial lämnade topptvååringen Avantage som såldes för 380 000 euro på auktion. Puggy har lämnat superstjärnan Avenir Certain som 2014 startade som andrahandsfavorit i Arcen och 2014 såldes Puggys dotter Taaoa för 500 000 euro.
Bildcollage från Team Brandt stall där man på en av bilderna ser huvudet på jockeyn med en svenskt blågul dress som står på gården.
Svensk galoppsport följer Pia mest genom Facebook, men hon nämner även att hon är god vän med Cecilia Gråberg med familj och att hon försöker hänga med i deras framgångar. Vad gäller Bro Park hoppas Pia, såsom många andra, att den nya banan ska bidra med positiv energi och nya satsande hästägare.
Att inte vara rädd för förändring, samtidigt som man följer sitt grundkoncept, det är något som kännetecknar många framgångsrika personer och det gäller i hög grad även Pia Brandt. Vi har nämnt att man tämligen omgående anpassade sitt träningskoncept till det franska, man tog in franska riders samtidigt som man fortsätter vara extremt noggranna och kontrollerande i själva verksamheten.
- Ja, det går inte att fuska i det här gamet. Särskilt för oss som svenskar gäller det att vara noggrannare än alla andra. Det gäller att själv ha koll på hur hästarna äter och dricker, hur benen känns, att sköta transporterna och så vidare. Visst har jag ett kontrollbehov, men börjar bli lite bättre på att släppa lite av ansvaret, framförallt till Jocke, skrattar Pia. Till exempel kom jag precis hem från några dagar på auktionen i Deauville, då är det skönt att ha någon hemma som man kan lita på till hundra procent. När jag är på löpen är jag alltid med ägarna och äter lunch och diskuterar planer inför framtiden, då sadlar jag bara. Oftast är mina ägare dock inte på plats och då gör jag det mesta och är inte rädd för att träcka hästarna själv heller, så snobbig har jag inte blivit.
När man intervjuar stortränare som Pia blir det ofta att man pratar om stjärnorna i stallet och nya dyra inköp, men känner man Pia på pulsen i den frågan framkommer det att hon tycker att det är enormt roligt med hästar i olika klasser, att få handla in en billigare häst i ett försäljningslöp och sedan höja den till en ny nivå. Att hitta rätt matchning är en konst (ni vet bästa möjliga sällskap till sig själv, sämsta möjliga till sina hästar) och i den excellerar Pia, något som helt säkert kommer sig av en genomarbetad analys av den aktuella hästens förutsättningar. Att hon tidigt börjat använda sig av jockeys som Mickael Barzalona, Maxime Guyon och nu Christian Demuro, hjälper ju också till kan man misstänka.
2013 var året som dammluckorna släppte och framgångarna svämmade över. Dastarhon (Dansili-Top Toss e. Linamix) är chockerande tvåa till Style Vendome i Poule d’Essai des Poulains (2000 Guineas), slagen med hals, och efter en kamp mot eliten i Frankrike bär det av till Dubai under vintern. Då har Dastarhon sällskap av L’Amour De Ma Vie (Dansili-Cuaba e. Smoke Glacken), som segrade i en Listed i Deauville i december innan det blev Dubai där det blev seger i Balanchine (Gr.2) och karriären fortsatte under året i hårda grupplöpningar innan man la skorna på hyllan efter Breeders’ Cup Distaff på Santa Anita. Då var det alltså 2014 och stallet hade då dessutom stayern Bathyrhon (Monsun- Be My Lady e. Be My Guest) som en lysande stjärna. Bathyrhon segrade i en Grupp 3 löpning innan han var tvåa i Prix du Cadran (efter ett race på lite för lång väntan av Soumillion). 2015 segrade Bathyron i en Grupp 2 löpning över 3100 meter på Longchamp och nu är han avelshingst i Frankrike med sikte på att bli en av de populäraste hinderhingstarna.
L'Amour De Ma Vie vinner Balanchine (Gr.2) på Meydan med Maxime Guyon i sadeln.
Foto: erikarphotography.com
Nu var Pia etablerad på allvar i eliten och det var egentligen bara en tidsfråga innan hon skulle ta hem en Grupp 1 seger. 2016 inleddes med att hon fick fram den stora snackhästen bland de treåriga stona, Camprock (Myboycharlie-Camporese e. Sadler’s Wells) som tog tre raka segrar från januari och den sista togs på Saint Cloud i en Grupp 3 löpning vilket gjorde att Camprock startade som favorit i Prix Saint-Alary (Gr.1) den stora löpningen innan Prix de Diane.
Den fjortonde juli, på Frankrikes nationaldag, segrade stallets Mont Ormel (Air Chief Marshal-Lidana e. King’s Best) i Grand Prix de Paris, en grupp 1-löpning som är en av de största löpningarna i Frankrike och värd en bit över 2,5 miljoner kronor. Ingen svensk har tidigare tagit en grupp 1 seger och den här bedriften kan inte överskattas! Mont Ormel har nu bytt namn till Helene Charisma, kom ihåg det när ni googlar.
- Det var bara enormt och jag blev faktiskt chockad av segern. Vi var långt ifrån favoriter och ridorden var att hitta railen och bara vänta och vänta och försöka nå bästa möjliga placering. Christian Demuro hittade railen, men när luckan kom så bara stack han och upploppet är långt! Alldeles för tidigt trodde jag och sedan såg jag att han nog skulle bli tvåa, kanske trea, och då blev jag lycklig. Att han sedan faktiskt höll undan till seger kunde jag knappt tro på. Det var en enorm känsla, jag var chockad och glad samtidigt.
Den här historien börjar alltså med en enkel satsning under enkla förhållanden. Hårt arbete har tagit Pia till toppen. Måhända kanske fler vill pröva lyckan nu när man ser det goda exemplet. Hem till Sverige lär hon inte komma, hem är Frankrike nu och det lär bli en liten stuga på Rivieran när det är dags att pensionera sig. Är historian slut här då? Vi tror inte det och vi avslutar med att fråga Pia om hennes nästa mål.
-Arcen, en seger där skulle inte sitta fel, säger Pia utan att darra på rösten.
Den dagen kommer. Det både tror och hoppas undertecknad på.
Fredrik Otter
