Alex var orsaken till att jag ”återkom” till galoppsporten. I slutet av 1980-talet började jag ”helgdagsrida” på Morsta gård hos Alex. Jag hade fått tips om stallet via min dotter. I princip varje lördag red jag och en annan amatör ut ett par rundor. Efter avslutat jobb var vi välkomna in i köket hos Alex och Eva. Där bjöds på kaffe och bullar. Då var det Eva som stod för värdskapet; Alex var som regel kvar i stallet för ytterligare arbete. I efterhand kan jag tycka att det var vågat – men väldigt vänligt – att Alex lät oss rida dessa fina hästar. Det var längesedan jag ridit fullblod, och en del av dem som stod hos Alex var inte helt lätta att hantera. Jag minns särskilt Dr Watson, som tidigare skenat runt Täby Galopp med Walter Buick (tror jag det var) och Mr Hayes, en kompetent hinderhäst som ofta fick pleggas innan man kunde rida honom – tyvärr ofta som konvalescent! - i träning.
I stallet fanns den mycket framstående hinderhästen Great Pleasure, men den fick jag aldrig sitta på. Sedan fanns också den pensionerade hinderklipparen Three Towns (TT), som var Evas ögonsten. Alex hade ridit honom till många framgångar, men nu var han helt omöjlig att transportera så det blev inga fler starter. Vidare hade han den egenheten att alltid backa ner i dikena om man tog för hårt i honom. Jag gjorde inte det, och sedan var jag godkänd som ryttare! Ytterligare en häst värd att nämna - vid sidan av dem som nämnts i Björn Eklunds runa – är Temperence Way. En mycket välstammad import, som dock inte visade mycket till resultat i Sverige. Tills man provade med en kvinnlig ryttare. Då började han vinna i parti och minut, främst med Madeleine Norén som jockey men även med andra kvinnor. Totalt gjorde han hela 122 starter.
Det var härliga lördagar på Morsta, inte minst på vintrarna när vi fick rida i bra fart över de gnistrande vita fälten runt gården och ibland på skogsstigar ända bort mot Ekskogen. Då trivdes vi och Alex i kylan, så skotte han var.
Så småningom kom Alex med ett erbjudande jag inte kunde motstå: Att köpa in mig i en 2-åring. Övriga delägare var min dotter och Lotta Berntsson. Det var hästen med det egendomliga namnet Prins Dajm (e. Shafetsbury – Diagona). Som 2-åring var han väl inte mycket att skryta om – vann dock ett lopp på halmen -, men som sen treåring blommade han upp som häckhäst och vann båda sina starter med Alex som ryttare. Vintern mellan 3- och 4-årssäsongen innebar tuff träning ute på Morsta. På lördagarna red jag honom själv ibland, inte helt utan besvär, för han hade blivit rätt tuff att hålla.
Genom Lennart Jarvén kom sedan idén att starta Prins Dajm i ett stort 4-åringslopp på häckarna i Baden-Baden. Ett vågat men roligt äventyr. Vågat på grund av den svåra konkurrensen men roligt eftersom det medförde en tredagars resa med Alex till den vackra galoppanläggningen i Iffezheim. Inne i Baden-Baden kunde vi med Alex i spetsen koppla av på den luxuösa badanläggningen.
I loppet låg Prins Dajm länge med där framme – Roy Arne Kvisla red med den äran – men just som vi trodde han skulle gå fram till ledningen rumplade han lätt på ett hinder. Han kom av sig men fullföljde som 6:a precis utanför pengarna. Skönt att han i alla fall inte blev skadad, sa vi allihop. Men så h-l-v-te heller, han utvecklade snabbt en ”sena” som inte var att leka med. Efter tävlingarna bjöd Jarvéns hästägare (Gunvald Berger) alla inblandade på fin middag; det kunde vi alla behöva som tröst för ingen av de svenska hästägarna hade tjänat några pengar.
I nästan ett år försökte vi få Dajmen i tävlingsskick igen, men det gick – som vanligt med senskador – inte. Jag köpte ut hästen och sålde den efter en tid vidare till Norge, där han lär ha blivit en duglig dressyrhäst! Alex sa flera gånger att hade Prins Dajm bara fått vara hel hade han blivit en föregångare till Berthram (samma pappa).
Men jag hade fått blodad tand och köpte sedan en häst själv och andelar i några andra. Bäst av dessa var Union Boogie, som visserligen bara vann två lopp men ett av dessa var Diana Trial, vilket var så överraskande att hon i kombination med tvåan gav oddset 1.766,2, ett av de högsta kombodds som noterats, tror jag. I Diana blev hon 4:a, inte dåligt det heller.
Min sista ”kontakt” med Alex blev som delägare i riksgalopphästen Dreams Cape. Ingen succé, men Alex glädje när den vann en gång var inte att ta miste på.
Alex McLaren var en riktig hästkarl och jag har de bästa minne av honom.
Anders Unnerstad
