Vanja Sandrup tillsammans med stallets mest omtalade häst just nu. Riksgaloppören Lyckyreno.
– Jag såg honom på October Horses in training-auktionen och gillade hans utseende och hur han rörde sig. Men det syntes tydligt att han var långt ifrån färdigvuxen och hur de fick honom till start på sommaren som tvååring förstår jag knappt.
– När han kom hem till mig var han väl snäll och loj och barnslig, men vi kastrerade honom och satte så småningom igång grundträningen, och under vintern har han ändrat sig enormt till det bättre.
– Han har vuxit till sig och är korrekt och fin, och träningen har flutit på. Han är som en annan häst nu, pigg och snärtig, och har gått riktigt trevliga jobb.
– Dina Danekilde red honom i det senaste jobbet och hon tror att han även kommer att stå längre distanser. Jag har hittills varit beredd på att sikta in mig på sprinter-miler-sträckor, men vi får väl se hur han utvecklas.
– Han är anmäld till ett 1200-meterslopp på Jägersro den 17 april, liksom de två andra RiksGaloppörerna Freckenham Ted och Street Band, men han ska jobba en gång till i helgen innan jag beslutar om jag ska startanmäla.
Levt med galoppen
Vanja har levt med galoppen sedan hon var liten.
– Jag red ponnyhoppning och så småningom ponnygalopp, och hade min ponny hos Heddi Böckman. På så sätt kom det sig att jag började rida de stora galopphästarna och även fick prova på att rida amatörlopp.
– Sedan köpte jag min första häst Tinguely, tillsammans med min mor, från Hans Adielssson, och tog ut amatörtränarlicens.
Vanja red framgångsrikt som amatörryttare, och senare som lärling. 1992 träffade hon Francisco Castro och de blev ett par både i jobbet och privat.
– Vi byggde upp träningsrörelsen tillsammans och när vi skiljdes 2005 var det flera av hästägarna som ville att jag skulle fortsätta träna åt dem, så det gjorde jag, och det har ju gått bra. Annars hade jag sysslat med något annat.
– Alla hästar som inte tjänar minst 100.000 kr under en säsong byts ut. Det gäller att få en vettig ekonomi i rörelsen, både för mig och för ägarna.
Inte bara jobb
Vanja ser inte tränaryrket som det enda tänkbara och är noga med att det ska finnas ett liv utanför stallet också.
– Det är skönt att ha stall inne på Jägersro – jag har provat att träna på landet också, och det passade mig inte alls. Då finns det ingen fritid!
Vanja har en heltidsanställd och flera ”lösryttare” till sina 16 hästar.
– Sara Nilsson är min högra hand och jätteduktig! Hon är 35 år och har jobbat utanför sporten tidigare, så vi har mycket att prata om utöver hästarna, vilket är skönt. Det blir ju långa dagar och mycket tid tillsammans.
Reser mycket
Vanja reser mycket, både för att titta på hästar och tävlingar, och för att knyta kontakter, inte minst inom travsporten.
– Jag tycker att det är jätteskoj att titta på trav och har varit på de flesta större travbanorna i Sverige, och några utomlands, bland annat för att se Prix d’Amerique två gånger.
– Magnus Frunk, som är delägare i Järvsöfaks, är hästägare hos mig, och jag har faktiskt ridit på Järvsöfaks en gång, i samband med ett besök i Hudiksvall när jag fick vara prisutdelare på en tävlingsdag.
– När jag är ute bland människor som är intresserade av sport och spel passar jag givetvis på att prata galopp med dem. Jag tror att det är där, bland travfolk och till exempel ishockeypublik, som man ska rekrytera nya ägare och spelare till galoppen.
Prispengarna måste höjas
Under intervjun kommer vi åter in på ämnet om klyftan mellan regionerna i den svenska galoppen. Vanja håller med de andra tränarna om att några motsättningar inte finns mellan de aktiva utan att det är på arrangörsnivå.
– Märkligt att det ska vara svårt att samarbeta när sporten är så liten och vi bara har tre banor! Konstigt också att det ska behöva vara olika prissummor i samma klass, beroende på var man tävlar.
– Jag reser mycket med mina hästar, till Täby och Göteborg, och startar där det finns bäst chans att de kan tjäna pengar.
– Prissummorna behöver höjas – att ha 20.000 kr i förstapris är ju närmast löjligt. Som hästägare och tränare har man så stora utgifter att en sådan peng försvinner direkt. Men jag ska inte klaga; för mig går det runt.
Vanja är fullt tillfreds med sin tillvaro som tränare.
– Jag gör ju det jag vill, och lyckas få bra ekonomi i det också genom att jag inte gör några ”dealer” i stallet, utan tar full träningsavgift för alla hästar.
Nadja Bellander
