Samboparet om tävlingslivet: ”Hemma är vi partners, på banan är vi konkurrenter”

Martin och Cornelia är samboparet som båda är galoppjockeys. Martin sedan många år, Cornelia är alldeles färsk som jockey efter flera år som lärling.

– Jag kommer att rida mitt första lopp som jockey nu på söndag när säsongen drar igång, det blir på Sea Lieutenant, berättar Cornelia stolt.

Hemma i lägenheten pratas det givetvis en hel del galopp. Inte minst efter en tävlingsdag och söndagens dueller kommer säker att analyseras noga över söndagsmiddagen.

– Martin brukar gå igenom mina löp och tipsa mig om detaljer, få mig att utvecklas.

Än så länge är det Martin som har mest rutin och erfarenhet (se statistik nedan) och den delar han gärna med sig av. Den är lite av hans personlighet.

Martin Rodriguez gör aldrig något stort väsen av sig. Sköter sitt jobb, nästan alltid bland de fem-sex främsta i jockeyligan vid årets slut. Men sällan den som får de stora rubrikerna.

En skicklig jockey, kanske lite underskattad.

– Jag försöker bara göra mitt jobb så bra som möjligt, säger han på sitt typiskt lågmälda sätt.

Vi sitter i vårvärmen utanför Lennart Reuterskiöld Jr’s stall på Jägersro och pratar – på engelska.

– Det är bekvämast så, förklarar han. Jag förstår rätt bra svenska, men det är svårare att prata. Hemma pratar vi också engelska.

Martin är född i Zenón Pereyra, Santa Fe, i Argentina och om sanningen ska fram var det inte alls givet att han skulle bli jockey. Det fanns djur hemma på farmen, men inte några tävlingshästar och det dröjde till han var 17-18 år innan han red sitt första lopp. Och just förmågan att kunna rida öppnade dörrar för honom. Han hade kompisar i Sverige, bl a den nuvarande Jägersrotränaren Ricardo Ramallo, som berättade om möjligheterna utanför Argentina.

Martin Rodriguez lockades av äventyret, satte sig på flyget i Argentina och landade mitt i den svenska vintern.

Nu – drygt 15 år senare – är han fortfarande kvar och när den där första chocken lagt sig visade det sig att han trivs rätt bra.

– Jag kom till Sverige i december 2005 och det var kallt, riktigt kallt.

Men Martin bet ihop, började jobba för Francisco Castro (det är många nyanlända sydamerikaner som gått den vägen) och har sedan dess varit Jägersro trogen.

– Jag trivs jättebra i Malmö, så här blir jag nog kvar, säger han med ett leende.

Förutom den lågmälda framtoningen är det varma leendet ett annat kännetecken för honom. Kanske hittar vi också hans taktiska upplägg på banan också i hans personlighet. Han hittar gärna en invändig väg, kommer efter railen på upploppet sedan han sparat meter runt svängarna.

Till den här säsongen har Martin bytt arbetsgivare, från Vanja Sandrup till Lennart Reuterskiöld och den utmaningen gillar han.

– Jag får rida en massa fina hästar, sen får vi se hur det blir med att rida löp.

Han tar inget för givet och ”Junior” inflikar:

– Att rida löp kvalificerar man sig för…

Martin har hunnit bli 40 år, ser ruskigt vältränad ut men är själv inte riktigt nöjd.

– Nej, jag väger 57 kilo nu. Målet är att kunna rida 55 kilo när säsongen drar igång. Fast det är ändå bra, när jag kom från Argentina vägde jag 65 kilo. För mycket barbeque då…

Han tränar inte speciellt mycket på gym utan håller kroppen i trim genom att rida mycket. Han börjar dagarna strax efter 06 hos Ricardo Ramallo där han har tre hästar som han rider. Ramallo, som ansvarar för träningen, instruerar, ger träningstips och lär upp sin gamle kompis i den svåra konsten att träna galopphästar.

40 år är ingen slutpunkt för en jockey, men Martin är medveten om att det finns en gräns – kanske tio år bort.

– Jag vill rida så längre kroppen tillåter, förklarar han.

Möjligen blir han tränare sen. De där tre hästarna och utbildningen hos Ramallo är i alla fall en liten början på nästa karriär.

Vid sidan av familjen är fotboll ett stort intresse. Hemma i Argentina spelade han aktivt och följer fortfarande fotbollen i hemlandet med stort intresse.

Och när jag tillslut frågar om vilket stort lopp han helst vill vinna så kommer det ett typiskt Martin Rodriguez–svar:

– Jag vill ju vinna alla stora lopp och rida fina hästar.

Och numera gäller det att vara bäst i familjen också.