Vad är dopning och hur undviker vi det?

Svensk Travsports överveterinär Peter Forssberg betonar vikten av att föra behandlingsjournal på alla hästar och ta reda på vilka karenstider som gäller för olika preparat. Foto: Lars Jakobsson / Kanal 75

Tekniken går framåt avseende mätapparaturen, och numera kan man upptäcka ofantligt små mängder av restprodukter efter medicinering. Det är detta som påverkar att karenstider ibland förlängs. Så har till exempel nyligen karenstiden för det vanligt förekommande lugnande medlet Plegicil höjts från 96 timmar till 7 dygn.

Som lekman kan man kanske tycka att ett preparat, vars synbara effekt på hästen försvinner efter några timmar eller i alla fall efter en dag, skulle vara ointressant att spåra efter en hel vecka. Vi har pratat med Peter Forssberg på Svensk Travsport för att reda ut begreppen kring dopning och brott mot medicineringsreglerna.

Vad är dopning?

–Om vi först specificerar vad dopning är, så är det Djurskyddslagens definition vi måste gå efter, där det står "att ett djurs prestationsförmåga eller temperament vid träning eller tävling är påverkat genom tillförsel av läkemedel eller andra ämnen... eller genom annan behandling", fastslår Peter Forssberg.

–Mätinstrumenten är idag så sofistikerade att man kan upptäcka mycket små restprodukter av läkemedel som hästen har fått för kanske en vecka eller tio dagar sedan. Det är dock så att många av dagens preparat är "målsökande" och kan finnas i högre koncentration på det sjuka stället i hästen, än i urinen, där dopningsprover vanligen tas.

–En annan sak att beakta är att läkemedel har effekt på flera sätt och på flera organ än man kanske är medveten om. Ett smärtstillande preparat kanske inte verkar smärtlindrande efter flera dagar, men det kan t ex bidra till en högre puls och därmed bättre syreupptagning, eller andra biverkningar.

–Detta innebär att vi kan inte utesluta risken att hästen på något sätt är påverkad, så länge som vi kan hitta läkemedlet i hästen, även om det bara rör sig om nanogram.

Rapporteringsnivåer

–Det finns ett antal ämnen, som hästen producerar själv och även kan få i sig naturligt genom foder. För dessa finns gränsvärden, och när gränsvärdena överskrids, så vet man att ämnet måste ha tillförts aktivt.

–När dessa ämnen dyker upp i en viss mängd i ett dopningsprov så rapporteras nivåerna av ämnena, även om de ligger under det specifika gränsvärdet, men det betraktas då inte som dopning.

När hästar dopningtestas inom svensk trav- och galoppsport görs ett så kallat A-prov i Sverige, och om detta är positivt, så görs ännu ett prov, ett B-prov, vid ett laboratorium i Frankrike.

–Detta system utgör en hög rättssäkerhet för de inblandade, då två helt olika labb testar ett prov från samma häst och tillfälle och kommer fram till samma resultat. Då kan man känna sig säker på att hästen faktiskt hade den uppgivna substansen i kroppen. Skulle A- och B-prov inte ge samma resultat, ska utredningen läggas ner, eftersom man då inte kan utesluta att något har fallerat i hantering eller teknik.

Rengöringen viktig

Om man har en häst i stallet som medicineras, är det givetvis viktigt att se till att ingen av de andra hästarna riskerar att få i sig av medicinen. Pulver kan flyga iväg, och rester av medicin kan finnas i krubbor eller hinkar. Det bästa är om man kan ha en särskild box för medicinering, där inga andra hästar får gå in, eller att man ställer upp hästen i stallgången i samband med behandlingen.

Den box som den medicinerade hästen står i måste rengöras noga (läs: tömmas och desinficeras), dels efter avslutad behandling, och dels efter avslutad karenstid, för att man ska kunna känna sig trygg i att inga medicinrester finns kvar i strömedel eller inredning.

Om man har en rastpaddock som delas av medicinerade och omedicinerade hästar, måste den mockas när en häst under behandling har gått i den. Hästar vill gärna lukta på – och ibland till och med äta av – högar med spillning och här finns en uppenbar risk för kontaminering.

Ett annat sätt att oavsiktligt överföra preparat från en häst till en annan är genom bandagering, där bandagen först har suttit på en häst som har behandlats med någon salva eller liniment som har karenstid, och sedan samma bandage används på en starthäst på väg till tävling.

Smitta från humanpreparat

Det finns också dopningsfall där hästens skötare eller en massör har använt smärtstillande salva på sin egen kropp, armar eller axlar, och sedan skött om hästen utan att tvätta sig.

I många stallar, särskilt om det är långt till närmaste toalett, förekommer det också att hästskötare kissar i en hästbox. Eftersom de flesta människor dagligen dricker antingen kaffe, te, coca-cola eller choklad, och dessutom kanske nyligen har tagit en värktablett, är det givet att urinen kan innehålla substanser som "riskerar att påverka hästen" om den får i sig strömedel med human-urin på. Det är naturligtvis inte heller bra att gå omkring i stallet med t ex en kopp kaffe och riskera att spilla där hästen kan komma åt.

Det är också direkt olämpligt att avsiktligt behandla hästen med medicin avsedd för människor, eftersom man inte vet exakt hur hästen reagerar på den eller hur länge substansen finns kvar i hästen.

–Trots allt har vi mycket få positiva dopningsfall inom svensk trav- och galoppsport, högst ett tiotal på 4.000 tagna prover per år, vilket visar att systemet fungerar. Tränarna och hästskötarna är duktiga på att hålla isär hästar som medicineras från övriga, och bra på att rengöra efter dem, annars skulle vi ha många fler positiva fall, konstaterar Peter Forssberg.

Det går i cykler

I statistiken kan man se att det blir en topp avseende antalet positiva dopningsfall ungefär vart tionde år – är detta en slump?

–Nej, jag tror inte det. Man kan säga att det handlar om informations- och kunskapsbrist. När det blir många positiva fall, skapas mycket uppmärksamhet kring förebyggande av dopning, och vi går ut aktivt med information och har "road show" på flera platser, vilket gör att rutinerna skärps upp ute i stallarna.

–Efter ett antal år slappnar folk av lite igen, kanske har det kommit in nya aktiva som inte har levt med rutinerna på samma sätt som de mera erfarna, och ibland har man till och med fått ett generationsskifte bland tränare och/eller hästskötare. På så sätt blir det en cyklisk tendens.

För behandlingsjournal!

Peter Forssberg vill gärna också passa på att betona vikten av att föra behandlingsjournal för varje häst.

–Alla karenstidsbelagda behandlingar ska föras in i behandlingsjournalen. Då finns det klart angivet när och hur man har tillfört preparat, och denna journal är också något som vi stämmer av med när vi tar dopningsprov i träning.

Hästar i träning kan när som helst dopningstestas, och de fynd som görs ska då stämma med hästens behandlingsjournal. Hästen kanske är konvalescent och inte "tränas i tävlingstempo" men detta är ju inget som provtagaren har möjlighet att kontrollera, utan det är behandlingsjournalen man går efter.

–Om en häst i träning testar positivt, och behandlingen inte finns noterad i en journal, så kallar man det inte för dopning utan för brott mot medicinerings-reglerna, och det gäller oavsett om hästen är konvalescent. De här provtagningarna är ju även en kontroll av det laboratorium som utför testet – står det i journalen att hästen medicineras, så bör man ju också hitta de aktuella preparaten, påpekar Peter Forssberg.