Succéartad första säsong av Fegentri Junior

Tänk att det ändå gick så snabbt att arrangera den första upplagan av den här stimulerande serien. Som vi skrev i årskrönikan så bildades European Pony Racing Association (EPRA) förra året där Svensk Ponnygalopp är en av medlemsorganisationerna. Svensk Galopp representerades av Cecilia Gråberg på det mötet och tack vare sponsorskap så kunde Sverige vara med redan under premiäråret.

– Det är tack vare Jockeyklubben som Svensk Ponnygalopp kunde vara med i Fegentri Junior detta år och skicka två representanter till premiärsäsongen. Vi är väldigt tacksamma för det ekonomiska stödet, säger ungdomsansvarig Cecilia Gråberg och fortsätter:

– Våra deltagare, Amanda Söderman och Annie Johansson, var hur bra ambassadörer som helst för Svensk Ponnygalopp – både med deras ridning och uppträdande.

Amanda och Annie är på en mycket hög nivå och har under många år firat stora framgångar på hästryggen, inte bara inom ponnygaloppen – Annie har till exempel ridit NM i fälttävlan på C-ponnyn Jack Daniels CJ.

– Det har varit en otrolig upplevelse, dels för henne om hur man rider lopp och om själva galoppsporten. Det har varit jätteroligt att få känna andra ungdomar i samma ålder – det har varit en nytändning. En av anledningarna till att Annie är så bra i fälttävlan är ponnygaloppen. Hon är aldrig rädd för fart och har väldigt bra balans. Att träna galopp tror jag bara är nyttigt, för alla hästar och ryttare. Ponnygaloppen kan hjälpa till att forma framtida jockeys, men också bidra till att skapa bra ryttare överlag. Vi har en dressyrryttare hos som funderar på om hon ska vara med på galopplektionerna, berättar Annies mamma Johanna Hagström och fortsätter:

– Cécile Madamet (ordförande Poneys Au Galop, Frankrike) kom till oss och berättade hur väl våra ungdomar rider. Jag hoppas att Fegentri Junior får vara kvar och ge fler ryttare chansen de kommande åren.

Dotter Annie är inne på samma spår.

– Fegentri är en fantastisk möjlighet och jag hoppas att det kommer att fortsätta även om jag inte får rida det mer för jag blir för gammal. Man lär sig så mycket, man får lära sig ur det ser ut i andra länder och prata engelska – en fantastisk upplevelse, säger hon och fortsätter:

– Vi har väldigt bra tävlingar i Sverige vilket man inte alltid tänker på – det ser olika ut runtom i andra länder i Europa.

Lopp i Italien, Sverige, Frankrike och Ungern

Under den första säsongen så reds det fem lopp i fyra länder. Annie Johansson var i Italien två gånger och det var förstås en upplevelse, kanske särskilt det första loppet där Annie kom femma ombord på Truman.

– Loppet var lite speciellt, de pratade bara italienska och så sprang de av. Jag red en jättefin och snabb ponny, men vi kom efter i starten och den franska ponnyn ville inte springa av och jag stod bakom den. Jag tyckte vi gjorde en väldigt bra insats. Det stora är inte att jag kom femma utan att jag fick vara med där, har jag kommit fram till.

Även om det inte blev seger så var det mycket kul som hände.

– Det var väldigt fina middagar med delikatesser och ett femstjärnigt hotell.

Annie red också i Livorno.

– Loppet i Livorno reds i strålkastarljus – det var häftigt, det har jag aldrig ridit i förut. Vi red inte helt ett helt varv, men en sväng och så. Båda banorna i Italien var superfina.

Loppet på Bro Park blev det jämnaste av de alla och där fick också Manda Olsson vara med (endast en ryttare red dock i serien per land/lopp). Fransmannen Jad Hondier var sprudlande glad efter segern och ville ta hela Bro Park i sin famn. Arrangemanget fick högsta betyg.

I Chantilly red Amanda Söderman och fick testa på en så kallad all-weather-bana.

– Kurvan hade lutning, men inte som en travbana, den var inte helt plan. Det var lite skillnad från Sverige, men det var inte jättesvårt, säger hon.

Ryttarna fick inte mycket tid med sin ponnyer inför loppet så Amanda fick plocka fram sin rutin och goda hästkunskap ombord på Korona des Vallons.

– Jag har haft mycket nytta av vad jag lärt mig på (Västergårds) Hidalgo och på "Lilla Rörby" där man rider så många olika typer av hästar.

Det blev ingen seger i Frankrike, men väl en upplevelse för livet.

– Det var en häststad det där! På hotellet, som var jättefräscht, hängde det tavlor på hästar och banan låg jättenära.

I Ungern, på den anrika banan Budapestbanan Kincsem Park, kom så den historiskt första Fegentri Junior-segern då Amanda och BT Silver Moon gjorde ett perfekt lopp tillsammans på en rakbana!

– Jag har aldrig ridit 800 meter rakt fram – det var lite svårt kan man säga. Jag hade fått ridorder att vi skulle börja pusha vid 400 meter, det fanns ju en stolpe så det var lugnt med det. Jag var ändå lite orolig över den här ponnyn, säger Amanda.

Oron handlade inte om ponnyns beteende utan om han skulle vara snabb nog. Snabb skulle han vara, enligt vad Amanda fick reda på innan, men ibland så räcker inte alltid ord till för att övertyga.

– Hon menade det inte, det såg jag själv. Fransmannens och italienarens hästar hade kommit före och min trea i loppet innan, men jag tror att han kan ha varit en riktigt gräshäst och loppet innan var på DT. De sa att de aldrig hade sprungit på gräset innan, men hon sa också att han är bra om man rider honom ordentligt.

Oron var obefogad, gräset var det perfekta underlaget och med skickliga Amanda ombord var det liksom inget snack – rakbana eller inte. Det slutade med seger inför storpubliken och ett minne för livet. Vem som var prisutdelare? Jo, självaste Lanfranco "Frankie" Dettori.

– Det var jättekul att Frankie Dettori delade ut pris – alla var helt galna!

Ungrarna tog ponnygaloppen på största allvar och hade verkligen vinnlagt sig om att organisera allt på bästa sätt och även om det var så också kan det också vara "för" mycket som händer.

– Det var jättebra arrangerat, men det var kanske lite för bra? Först åt vi middag, sedan kollade vi på "Grey Hound Racing" (hundkapplöpning) där det var lika mycket folk som en kvällsgalopp på Bro Park. Det skapade bra sammanhållning, berättar Amanda som, precis som Annie, lärt sig massor.

– Sammanhållningen var bäst. I Frankrike släppte det på riktigt och vi har fortfarande kontakt. De flesta som var med ville gå över till stor häst snart, det kan man ibland sakna lite i Sverige. Sedan var det jättekul att rida på olika banor och få se mycket. Man har lärt sig otroligt mycket, säger hon och framhåller:

– Man har blivit ännu bättre på att behålla lugnet före start, kontrollera sina tävlingsnerver och att rida på rakbana – främst att rida på olika banor vilket har varit jättelärorikt.