När hindersäsongen tog slut i Sverige 2013 slog det mig hur mycket hindersporten betyder för mig. Det finns alltid något att se fram emot, rida lopp, skola en duktig hinderklippare, planera ritter med tränare, etc.
Hindersporten i Frankrike är väldigt stor med bra prispengar, många lopp och fina banor. De senaste åren har jag jobbat i både Australien och England. Därför kändes valet att åka till Frankrike som ganska givet för att utvecklas och lära mig den ”franska stilen”. Jag tycker det är viktigt att resa till olika länder för att lära sig så mycket som möjligt. Alla länder har sina egna idéer hur saker och ting ska se ut och utföras. Det är så jag vill bredda mitt eget kunskapsförråd med de olika bra och mindre bra tekniker/filosofier som används utomlands.
Cristopher (längst fram) hoppar i träning på Maisons-Laffitte.
Foto: Till Rammestine
Första destinationen blev Nice, Cagnes-Sur-Mer, på Franska Rivieran, med ankomst den första december. Nice har årligen ett hindermeeting från början av december till någon vecka in i januari. Min plan var att ta hand om Henrik Engbloms Sir Thor men också att hitta någon annan tränare att jobba för. Dennis Persson skickade ner en trupp på fyra hästar som Tobias Hellgren och hans flickvän Johanna tog hand om. Själv kunde jag inte ett ord franska vilket innebar att hitta jobb inte var det enklaste då de flesta fransmännens engelskakunskaper är väldigt begränsade och i vissa fall obefintliga.
Efter några dagar lyckades jag i alla fall hitta en tjej som pratade engelska. Hon var översättare när jag pratade med tränaren. Jag fick jobb hos Laurent Viel. Han hade 14 hästar på meetinget och ytterligare 60 hästar hemma på sin träningsanläggning i Senonnes. Personalen varierade under meetinget mellan fyra och sex stycken och av dessa var de flesta hinderjockeys. Tyvärr fick jag inte rida i lopp för Viel men det var kul och lärorikt ändå.Höjdpunkten hos Viel var nog när jag skolade min passhäst Mick Passoa, vilken bland annat har varit Grade 2 placerad på Auteuils steeplechase. En riktig hinderklippare!
Härlig vy från Maisons-Laffitte.
Foto: Cristopher Roberts
Sir Thor trivdes och utvecklades snabbt i den för honom nya disciplinen. På fyra lopp lyckades vi plocka två 5:e placeringar som bäst. Jag red även tre lopp åt en tysk tränare, P Vovensko, utan någon större framgång. I december kom det 260 mm regn vilket gjorde att banorna blev väldigt tunga, krävande, och i snitt avstannades ungefär halva fältet.
Det var en väldigt inspirerade miljö att vistas i när det var tävlingar 2-3 dagar i vecka med enbart hinderlopp och mer än varannan person på stallbacken var hinderjockey.
Efter Nice åkte jag till Paris, Maisons-Laffitte, i två månader, där jag jobbade för N B D Balanda. Maisons-Laffitte är Frankrikes och en av världens främsta träningsanläggningar för hinderhästar. För hinderträning fanns det två stora hindergårdar, två ”hinderarenor” (omkrets på 800 m med massor av hinder i mitten och utvändigt flera olika hinderbanor), en hindergräsgalopp med omkretsen 1400 m och en 2200 m gräsraka med tre olika banor bestående av häck, stor häck och steeplechase.
Jag bodde på en jockeyskola som heter AFASEC, vilket är ett bra ställe att bo på en kortare tid för att lära känna folk medan man letar eget boende. Balanda hade 32 hästar i träning, och de flesta var hinderhästar. Oftast hoppade vi på tisdagar, torsdagar och lördagar. Tisdagarna var roligast för då hoppade vi de stora häckarna, likadana som används på Auteuil på den 2200 m långa gräsrakan.
Utsikt över en av stallarna i Maisons-Laffitte.
Foto: Cristopher Roberts
Ibland tog vi sällskap av någon annan tränare så att vi blev 7-8 hästar. Vi gjorde aldrig upp en plan utan det var som ett minilopp med en förhäst och resten bakom. Vad gällde positionering i fältet lärde jag mig att man måste vara självisk och sköta sig själv. Ibland hoppade även Frankrikes championjockey D Cotten med oss.
När vi hoppade i hindergårdarna eller hinderarenorna fick hästarna bekänna färg, då de hoppade väldigt många språng. Oftast var det jag och en till jockey som hoppade hästarna, så de dagarna det var hoppträning brukade vi hoppa 4-6 hästar vardera. I början innan jag lärde mig uppläggen av de olika hinderträningarna blev det en del missförstånd. Det gällde att hela tiden vara redo, för rätt vad det var galopperade de andra iväg för att börja hoppa.
En intressant lärdom jag tar med mig är hur hårt hästarna tränade. De tränade sju dagar i veckan, även när de startade. Sedan är franska jockeys mycket för att sitta still och låta hästen sköta hoppningen själv, medan den engelska stilen är mera för att hjälpa hästen att taxera rätt. Jag har lärt mig en blandning av de två stilarna, vilket jag kommer att ha stor nytta av.
Jag ser verkligen fram emot att den skandinaviska säsongen drar igång, och då jag känner att jag har utvecklats mycket som ryttare under vintern hoppas jag på en ännu bättre säsong i år. Jag kommer att hålla till en hel del ute på Angarn där jag gärna hjälper till att hoppa in nya potentiella hinderhästar.
Slutligen vill jag tacka Henrik Engblom och Stall Mahogny för att jag fick rida och ta hand om Sir Thor. Jag vill också tacka speciellt Dennis Persson och de svenskar som besökte oss med glatt humör under hela meetinget i Cagnes.
Christopher Roberts
