Livet mellan två telefonsamtal – nu rider Jenny för Godolphin

Jenny Lindgren kommer från de mörka skogarna i Småland. En ridtjej som ville hänga på bästa kompisen Ida Olsson som börjat jobba för travtränaren Lutfi Kolgjini på Jägersro, men travet lockade inte – för en ridtjej kändes galoppen mer naturlig.

– Problemet var att jag inte kände en människa inom galoppen, men Ida sa åt mig 'Hur svårt kan det vara. Ring galoppen på Jägersro'.

Jenny lyfte luren, ringd och dåvarande sportchefen Bo Gillborg svarade. Jenny förklarade att hon kunde rida och ville börja jobba med galopp.

– Ring Bodil Hallencreutz. Hon behöver alltid folk som kan rida, svarade Gillborg.

Det där hände för drygt 20 år sedan. På lördag rider Jenny Duggan (som hon heter numera) ett Listedlopp med en miljon australiska dollar i förstapris för världens kanske mäktigaste hästägare – Godolphin. Den chansen fick hon tack vare vinsten i City Tattersalls Club Cup (L) på Randwick strax utanför Sydney i slutet av oktober.

Häng med på en fantastisk resa med häftiga svängningar och en historia om viljan att rida lopp och att vinna.

Ni förstår givetvis redan att Jenny ringde Bodil, att hon var välkommen och att hon lärde sig en hel del där.

– En kul tid och en väldigt färgstark tränare. På den tiden tränade Bodil på en gård, jag vill minnas att det var utanför Svedala.

Men efter några år lockade äventyret, Jenny ville till Nya Zeeland och familjen Baker. På vägen till Nya Zeeland blev det en mellanlandning i Sydney – och Jenny blev stormförtjust.

– Insåg att dit ska jag någon gång.

Efter sex månader på Nya Zeeland blev hemlängtan för svår, återigen blev Jägersro arbetsplatsen – den här gången hos Fredrik Reuterskiöld. Men nya äventyr lockade, kompisen Emma Hansson skulle till Australien och Jenny hakade på.

– Emma hade bestämt sig för att flytta dig, jag skulle stanna tre månader.

Men Emma gillade inte landet och åkte hem, men Jenny stannade och de tre månaderna varar fortfarande.

Jenny jobbade som arbetsryttare, trivdes alldeles utmärkt med det – om det inte varit för att pojkvännen (numera maken) Benny Duggan tyckte att hon skulle börja rida lopp. Och varför inte. Karriären tog fart i Gosford, Benny Duggan blev mestvinnande amatörryttare – året efter tog Jenny den titeln.

– Det gick ju bra. Jag blev första kvinnan att vinna titeln, så det var kul.

Men det fanns mer pengar i proffsloppen så Jenny blev lärling, fick rida för Adam Duggan (Bennys bror) som är en framgångsrik tränare. Hon blev tvåa i lärlingsligan och allt var positivt – fram till ett olyckligt fall där hon skadade korsbandet. Och det var starten till ett långt, långt uppehåll.

– Jag var borta i ett år och började komma igång.

Då, när hon börjat vässa formen i provlopp, blev det stopp igen. Paret Duggan väntade sitt första barn. 18 månader senare var hon på gång igen, efter fyra veckor i Sverige, red hon sitt första provlopp. Men då var redan barn nummer två på gång.

– Det blev ett uppehåll på fyra år, jag började faktiskt fundera på om jag skulle våga rida löp igen. Vi hade barn och att rida löp är riskfyllt.

Men hon fick låna en häst, testade att rida löp – och känslan fanns där. Maken Benny tog hand om barnen och var hennes agent, karriären skulle ta fart. Men i augusti 2019 föll hon igen. Bröt lite banalt en tå och skakade till nacken.

– Det var en whiplash och jag var borta ytterligare sex månader.

Nästa comeback blev i januari 2020, det flöt på bra och Jenny vann lopp.

Under 2-dagarsmeetinget i Scone fick hon rida Listedlopp för stortränaren Chris Waller, slutade fyra och var lycklig. I loppet efter hände det igen. Hon satt utvändigt ledaren, en konkurrent kom för nära och Jenny Duggan föll.

Hon bröt näsan, nacken, höger skulderblad, vänster vrist och häl samt fick tre blödningar på hjärnan. Hon fördes i helikopter till sjukhuset i Newcastle.

– Jag var ändå rätt okey.

Lite ironiskt var att ägaren till hästen hon föll på var neurolog och var med och hjälpte Jenny tillbaka. Men visst tog det tid, den nackkota som skadats var den som håller huvudet på plats. Det var nackkrage i åtta veckor, inte rida lopp på ett år och massor av sjukgymnastik.

– Men jag var tacksam att jag levde.

I våras var det återigen dags för ett test – och känslan fanns där.

– Det kändes precis som om jag hoppat upp och fortsatt där jag slutade dagen innan, trots att det var ett års uppehåll.

Men Jenny hade varit borta länge, andra ryttare hade tagit hennes plats och hon fick börja om från början. Det blev långa, långa resor ute i bushen för att rida på mindre banor.

– Det kunde vara fem timmar i bil till banan, någon ritt och sedan fem timmar hem.

Sakta började hon visa upp sig, hon fick chansen att rida i City (under pandemin var Australien uppdelat i zoner) där det fanns större lopp och bättre hästar. Det var så hon träffade på Torrens och de vann tillsammans på första försöket, tre dar senare red Jenny ytterligare en vinnare och hon fick chansen på Torrens i en Grupp 3–löpning.

– Vi vann inte, men han gick bra och var inte stort slagen.

Jenny fick chansen en tredje gång på Torrens. Nu var det Tattersalls Club Cup (L) och läget med box två och en frontrunner i box ett var idealiskt.

– Min häst behövde draghjälp och det fick han, men i sista sväng satt jag instängd bakom en massa långsamma hästar. Men så plötsligt var det tomt på utsidan. Jag gick ut, kände att jag skulle vinna. Det var en otrolig känsla, min absolut största seger.

Och den segern öppnade dörrar.

På lördag ska hon rida 2-årsstoet Ojai i ett nytt Listedlopp.

– Det är för Godolphin [James Cummings tränar] och ska skrek nog rakt ut i tio minuter när jag fick den förfrågan.

Med vilja och en stor kärlek till sporten går det att övervinna många hinder. Jenny Duggan har ridit knappt 1800 lopp och vunnit 171. Från telefonsamtalet till Bo Gillborg fram till telefonsamtalet från Godolphinstallet har det hänt ett och annat.

Här nedan kan ni se reprisen från City Tattersalls Club Cup: