– När du är nöjd och lutar dig tillbaka kan du lika gärna lägga av.
Schablonbilden av Shane Karlsson är en lite kaxig och gnällig skåning – och han erkänner själv att den finns.
– Jag är i min bubbla, så jag kan kanske uppfattas så. Sanningen är att jag är en jäkla vinnarskalle och det har jag alltid varit.
Trots att pappa Joe Moriarty var jockey och mamma Birgitta var dotter till Jägersros banmästare Lennart Karlsson var det långt ifrån givet att Shane skulle syssla med hästar. Han gillade djur, men hade egentligen noll relation till hästar. Han lirade istället handboll, sysslade med tyngdlyftning(!), fotboll, taekwondo och lite gymnastik. Drömmen var förstås att bli hockeymålvakt, men det tillät helt enkelt inte familjens ekonomi. För Shane var det viktigt att röra på sig, han var aktiv och gillade att bli trött.
Skolan var han sådär ljummet intresserad av
– Om någon berättar en sak så kommer jag ihåg det, men det fungerar inte om jag läser något. Då måste jag vara riktigt intresserad av det.
Men han fick i alla fall sina betyg, gjorde de Nationella Proven även om det var lite si och så med närvaron och nu har lagt den delen av livet bakom sig. Men det var under högstadietiden som hästintresset väcktes. Mamma Birgitta var bekant med Alan Jack [en fd ryttare som är en eldsjäl och initiativtagare till ponnygaloppen] som väckte Shane’s intresse för hästar och framförallt snabba hästar.
– Plötsligt upptäckte jag en sport som passade mig. Jag gillade farten och spänningen och när alla handbolls– och fotbollsspelare blev så stora var jag perfekt för galoppen. Och jag har alltid varit mjuk och smidig, gillar att ta ut mig och bli trött.
Det klickade direkt och från Alan Jack gick färden vidare till Ole Larsen som alltid varit känd att forma och fostra unga talanger – både på och utanför galoppbanan.
Den lite bångstyrige Shane Karlsson hade hittat rätt i livet.
– Jag upptäckte att jag kunde försörja mig på att rida. Det var häftigt.
Shane Karlsson och hästen Akrias på Jägersro. Foto: Stefan Olsson/Svensk Galopp
Och då måste jag förstås skjuta in frågan om han blir rik som jockey.
– Jodå, om jag vinner Melbourne Cup [ett jättelikt lopp i Australien med en enorm prischeck], men det lär jag aldrig få rida. Men här blir jag inte rik, vi tjänar ingenting jämfört med en fotbollsspelare och skulle du slå ut vad vi tjänar jämfört med hur mycket vi jobbar har vi ruskigt dålig timpenning.
För Shane är den en livsstil. Han är sambo sedan två månader med jockeylärlingen Kaia Sofie Ingolfsland och det snackas en hel del lopp där hemma.
– Vi ger varandra kritik och feedback. Annars är det inte något annorlunda, jag skulle aldrig fundera speciellt när vi rider i samma löp. Hon är bara en av alla de som är i vägen för mig.
Shane har aldrig varit rädd att gå egna vägar, kanske är det den lite kaxiga och orädda stilen som hjälpt honom. Frankrike, Australien, Dubai, USA, Sydkorea. Han har provat lyckan lite överallt.
– Australien var häftigt. Alla var så bra, det var en härlig känsla att rida där.
Största segern då?
För första gången står han länge svarslös, säger sedan:
– Det var en bra fråga. Roligast var nog när jag vann ett Listedlöp i Sydkorea. Plötsligt var jag stor och lite av en hjälte i hela landet, lite annan uppmärksamhet jämfört med här.
Freestyler och Shane Karlsson vann SM Classic på Bro Park i senaste starten. Foto: Elina Björklund/Svensk Galopp
Nu jobbar han för Jessica Long på Jägersro, det är också för henne som han rider helgens största lopp – Stockholm Cup International – på Freestyler som har snudd på en hysterisk form.
Nervös?
– Nej, varför det?
Formen hos Shane finns där, formen på stallets hästar är kanon och det är den kombinationen som gett segrarna. Även om Shane själv inte riktigt vill erkänna det.
– Jag rider på samma sätt oavsett om det gått bra eller dåligt. Vi brukar säga att även om det gått dåligt en period så börja inte ändra på en massa grejer.
På nå’t sätt har 27-årige Shane Karlsson landat i tillvaron. Det där sista han sa tyder på trygghet. Han rider ut varje dag, jobbar seriöst – men för varje gång vi träffas har han också byggt ut sin tatuering som blivit lite av en hobby.
– Det började av en slump, min bästa vän är tatuerare.
Skulle han ha fått betala fullt pris för konstverket på framsidan är vi uppe och snuddar vid 100 000 kronor och svaret på frågan om han börjar bli färdigtatuerad kommer på typiskt Shanemaner:
– På framsidan, ja.
Aldrig riktigt nöjd, va?
Anders Engman
