Hallå där, Per-Anders Gråberg – om skadan, vägen tillbaka och säsongen som väntar

Hur har rehabiliteringen gått, och hur mår du idag?

– Efter en vecka på sjukhus blev det en vecka på rehabcenter, där jag fick lära mig att klara vardagliga saker igen – ta mig ur sängen, duscha, allt sånt. Första tiden fick jag inte belasta benet alls, så det blev gåstol, rullator och sedan kryckor. Jag skulle använda benet, men inte stödja på det, för att inte tappa för mycket muskler.

– Sedan dess har jag varit på Täby Rehab flera gånger i veckan, hos samma sjukgymnast som hjälpte mig när jag bröt nacken för några år sedan. Jag har fått väldigt bra hjälp. I januari kunde jag börja träna hela kroppen igen – jag kunde börja åka längdskidor och åkte 2,4 mil i Stafettvasan. Jag hade nog kunnat hela Vasaloppet, men man har ju tävlingsdjävul i sig, och det kändes inte rätt att vara med när jag inte skulle kunna prestera helt på topp.

Och nu är du tillbaka i sadeln – hur känns det?

– Jag började rida förra onsdagen hos Roy Arne Kvisla. Första dagarna en häst, men i morse red jag tre hästar innan jag åkte till gymmet. Det känns jättebra! Jag är lite stelare, men det gör inte ont när jag rider.

– Jag hade i början ingen känsel i stora delar av höften och benet, men det har blivit mycket bättre. Det är nerver som ska hitta tillbaka efter operationen, så det kan ta tid, men det påverkar mig inte när jag rider.

När får vi se dig tillbaka i tävlingssadeln?

– Min plan är att rida premiärdagen, vi får se om det blir redan i Danmark den 12 april eller om jag väntar till premiären på Bro Park den 20 april. Kanske inte fem-sex ritter direkt, men två–tre kan jag absolut tänka mig! Jag har inte ridit kort i träning än och det ska jag såklart göra innan jag rider löp, men så länge kroppen tål påfrestningarna ska det inte vara något problem.

– Min bas under säsongen kommer vara hos Roy, men jag träningsrider för andra tränare på Bro Park också. Jag rider som frilans, men jag har ett bra samarbete med Roy och han har väldigt fina hästar. Vi har jobbat tillsammans i många år.

Vad har du för målsättningar för säsongen?

– Som alltid: storloppen, men det är förstås beroende på vilka hästar man sitter på! Kan jag bara komma i gång och det känns bra, så vill jag trumma på som vanligt och hoppas på att jag får mycket ritter. Det är det jag tycker är kul, att rida mycket.

Hur påverkas man som jockey av en så allvarlig olycka?

– Just den här olyckan var vad jag skulle kalla en ”dum olycka”, som att bli påkörd på en parkeringsplats. Det är inget jag går runt och tänker på.

– Då var det nog värre när jag gick omkull i löp och bröt nacken. Den gången tog jag hjälp av idrottspsykologer under rehabperioden, för jag ville göra grundjobbet bra även gällande den mentala biten. Den här gången har det inte funnits något sådant behov.

– Men alla reagerar olika och dagen kanske kommer då hjärnan spelar en ett spratt. Den dagen man blir rädd, då måste man sluta, för då är man en fara både för sig själv och andra.