”Euforin är svår att hitta någon annanstans”

Svensk fullblodsavel har haft tufft på senare år. Varje år föds det ungefär 100 fullblodsföl i Sverige. Siffran, som är låg, förvånar Staffan Lidbeck. Inte faktumet att siffran är låg, för den har han full koll på, men däremot att inte fler väljer att satsa på uppfödning.

– Det är trots allt det roligaste som finns. Och om man ska vara riktigt ärlig så har vi i Sverige fantastiska möjligheter genom bonusprogram, bidrag och uppfödarpremier. Väljer man dessutom att verkligen satsa på kvalitét finns också köparna. Med tanke på hur många fina lopp som dessutom är stängda för endast svenskfödda hästar, så är jag förvånad att fler inte testar på det här med uppfödning, säger Staffan Lidbeck.

Hästar har hela tiden funnits som en stor del av Staffan Lidbecks liv. Det började redan som liten grabb, i Stockholmsområdet.

– Min mamma red när jag var liten, så det blev att jag hängde mycket i stallet. Jag red själv ponny, men på den tiden var det hoppning som gällde. Under slutet av 70-talet skulle en ny ridhäst köpas, och vi kom i kontakt med Margit Åbjörn som födde upp fullblod. Det var där jag på allvar kom i kontakt med fullblodet, som jag redan då tyckte var mycket finare än ridhästarna. Dessutom var de mycket dyrare, något som fascinerade.

– Som 13-14-åring hamnade jag i Janos Töröks stall och tillsammans med familj var Derbyt på Jägersro ett stående inslag vid den åldern. Det var stort, det var häftigt. Så det var väl egentligen många pusselbitar som sedermera gjorde att jag plockade ut amatörlicens och höll på med galoppen parallellt med vanliga ridandet.

Amatören blev uppfödare

Även om det blev en och annan framgång med amatörlicens inom galoppen så var det inom fälttävlan som framgångarna tog honom till både VM och OS. Efter sin nerlagda karriär har de internationella uppdragen fortsatt, då främst som landsladsveterinär för fälttävlanslandslaget. Den aktuella dagen för intervjun sitter han i bilen på väg till världsstjärnan Peder Fredricsson för arbete. Just den internationella prägeln tycker den numera 57-årige veterinären är viktig rent generellt.

– Lärdom är viktigt, inte bara inom hästvärlden utan i livet generellt. Och jag väljer ofta att gå internationellt för att få min kunskap. Inom galoppsporten finns det enorm kunskap ute i världen och man lär sig alltid något nytt. På Irland eller för den delen England så finns det personligheter som under hela sitt liv arbetat professionellt med att klura och tänka ut hur man får fram den bästa tänkbara hästen. Det är någonting som fascinerar mig fortfarande. Att få vara en del av världens alla uppfödare, om än bara ett litet, litet hörn. Det är fantastiskt.

Ja, för vägen till att bli uppfödare av fullblod, tog sig via år av tävlan som amatör. 1996 red han sitt sista lopp, 2012 hade han sin sista starthäst som tränare. Men det som det istället satsats på, är just aveln.

– Kring 2007-2008 började avelssatsningen på allvar – och det handlade mycket om mitt intresse för sporten. Genom goda vänner som Fredrik Reuterskiöld och Lars Kelp har jag redan från början fått mycket ”gratis” genom inspel och funderingar, även om jag själv tycker att det är oerhört intressant med stamlinjer. Och är det någonting man lärt sig så är det att det aldrig går att analysera för mycket. Rent generellt tror jag många uppfödare av fullblod i Sverige kan för lite. Det är ”inte bara” att få fram galopphästar. Det kanske låter kaxigt, vilket verkligen inte är min mening, men för att öka kunskapen har avelsföreningen ett ansvar – men individen har än större ansvar.

– Inom galoppsporten så finns det oerhört mycket statistik, inte minst internationellt. Vilka hingstar funkar och inte? Vilka ston är värda att avla på? Vilka typer av hästar vill tränare ha och inte ha? Frågorna måste ställas innan man tar beslut om att betäcka stona.

I Kirks framgångar skapade stor glädje

För många går det ett helt liv av försök, utan att lyckas föda upp den där riktigt stora stjärnan. För Staffan Lidbeck dröjde det inte speciellt länge. 2014, 29 maj närmare bestämt, födde stoet I Could ett fuxföl efter Eishin Dunkirk. Fuxfölet, som sedermera tog Lidbeck till den internationella scenen ytterligare en gång, var I Kirk. Den fyrfaldige miljonären gjorde 22 starter, vann 15 lopp, och var den starkast lysande stjärnan på galopphimmelen under ett par år. Framgångarna är givetvis en pusselbit som uppfödare, men långtifrån någon självklarhet.

– Galoppsporten är en väldigt enkel sport. När hästen vinner, då är den bäst. Att sitta vid datorn, eller vara på plats, när ”din” häst vinner. Den euforin är svår att hitta någon annanstans. I Kirks framgångar var helt enorma att få vara en del av. Och därefter har det egentligen bara fortsatt och i år har vi fått följa Albarella som imponerat stort. Så även om man inte kan förvänta sig stjärnor varje gång, så är det fantastiskt att möjligheten till framgång är stor. Men det ligger mycket arbete bakom.

Det låter enkelt, vilket det givetvis inte är. Staffan Lidbeck är ödmjuk inför det faktumet att långtifrån alla ser så ljust på uppfödning och galoppsporten.

– Men att hela tiden tänka negativt, att hela tiden gnälla. Vem gynnar det? I min värld är det sådant man kan hålla på med när det är dåliga förutsättningar för saker och ting. Men det anser jag inte att svenska galoppuppfödare har. Grundproblemet anser jag vara att det i dag finns alldeles för få galoppuppfödare med tillräckligt stor kunskap. Galoppuppfödningen måste bli mer kommersiell. Och där har Svensk Galopp och inte minst Avelsföreningen ett ansvar.

– Köparna, de är jag övertygad om finns. Men precis som att vi inom travet ser att köpare finns för de riktigt fina och dyra hästarna, så finns det inte köpare för de billiga och mindre kommersiellt gångbara hästarna. Vi måste höja kvalitén. Först då kommer köparna – och kommer köparna – då är jag tämligen övertygad om att uppfödningen också kommer blomstra. För vilken köpare vill inte ha svenskfött i dag? Bonusprogrammet som finns för de svenskfödda hästarna är ganska unikt.

"Måste vara lite mer offensiva"

Apropå bonuspengar så kommer samtalet in på en workshop som hölls under november månad i Malmö, en workshop som finaniserades av Hästnäringens Nationella Stiftelse tillsammans med Jockeyklubben. Fokus var just fullblodsavelns framtid. Ett 30-tal personer hade samlats för att slå sina kloka huvuden ihop – med förhoppning om att skapa förutsättningar för aveln att just blomstra. Och det var på denna workshop som en idé kom upp, som Lidbeck tyckte var intressant.

– Det var någon proffstränare som argumenterade för att bonussystemet skulle bytas ut. Att det istället för som i dag, procent på insprunget, skulle delas ut 200.000 kronor till svenskfödda hästar då de avlägger maiden. Och jag tycker inte idén är så dum. För hur det än är, så är den summan väldigt inspirerande för ägare till hästarna. Och helt plötsligt är det ganska enkelt att motivera till varför man ska köpa svenskfött, istället för importer. Sedan förstår jag också att det finns utmaningar med ett sådant förslag, men jag tror att vi måste vara lite mer offensiva i vårt tänk, vi måste våga lite mer. Bonuspengar för sjättepris i loppen är ingenting du säljer hästar genom att informera om, men däremot finns all möjlighet att sälja häst genom förslaget som kom upp på mötet. Sen var inte alla på mötet otvivelaktigt positiva, men det var bara ett förslag av många som var uppe för diskussion.

– Som helhet tyckte jag workshopen var jättebra, välarrangerad och man märkte tydligt att det fanns en tanke bakom allting. Saker och ting diskuterades högt och lågt, utan pajkastning. Jag hoppas det här sår ett frö hos många att våga vara lite mer offensiva, och inte vara mellanmjölk.

En annan sak, för att gynna aveln, tror Staffan Lidbeck kan vara att attrahera fler skrivbordsuppfödare, vilka har sina ston inackorderade hos uppfödare, men själva inte deltar i det dagliga arbetet med skötsel av hästarna.

– Generellt genom åren så har vi varit för dåliga på att berätta om hur bra det är att vara uppfödare. Det gnälls mest om att man inte får hästar sålda. Men genomgående ser vi att skrivbordsuppfödare ofta satsar mer kapital, och de skapar arbetstillfällen. Inom travet är det väldigt vanligt – och jag tror att det finns stor potential där. Jag tycker mig för övrigt se en trend, där ägare från travet kommer till galoppen. Men då behöver också kvalitén öka. Jag anser inte att det är brist på födda föl i dag, det är brist på nivån bland de som föds. Den dag det inte är det, då kommer köparna också stå i kö. För prispengarna är fina och när det som i dag föds så få föl som det gör, så är möjligheten att ha hästar som tävlar i storlopp väldigt hög. Det måste verkligen vi nå ut till fler med.

– Vi säljer våra föl/ettåringar dyrare än ridsporten, uppfödare får runt 20 procent i uppfödarpengar, och ägarna tävlar varje år om runt 60 miljoner kronor. Förutsättningarna är ljusår bättre som uppfödare inom galoppen än inom ridsporten. Det måste vi få fler att förstå.