Hur förbereder du dig på tävlingsdagen?
- Jag försöker sova så länge som möjligt, vilket oftast inte blir så länge! Efter frukost går jag banan och kontrollväger mig. Om det behövs får jag sitta i bastun lite, men jag rider med 69 kilo som lägst på lördag så det borde gå bra ändå. Jag är tillbaka på banan runt halv elva, för jag har fyra ritter så jag vill ha gott om tid att förbereda de fyra sadlarna och planera vilken utrustning, såsom underlägg och gjordar, jag ska ha på vilken häst. När jag är färdig väger jag mig igen, och det får jag ha som utgångsvikt under resten av dagen, så jag får se till att dricka vatten för att behålla samma vikt hela dagen.
Hur tränar du själv inför en sådan här viktig tävlingsdag?
- Som tur är har det varit mycket löpridning nu under våren så det har varit perfekt – att rida löp är förstås det bästa för att hålla sig i form. Sedan gör jag också mycket löpträning och lite fysträning, som arvhävningar och så. Jag kan inte jobba för mycket med vikter, för då är det lätt att bli för tung.
År 2008 vann du Svenskt Grand National för första gången. Hur kändes det?
- Jag bara skrek! Det var glädje, och samtidigt en enorm lättnad, att äntligen lyckas. Det tog mig 14 försök, för det är ett svårt löp att vinna. Många trodde nog att jag skulle sluta efteråt, men när jag hade vunnit det en gång ville jag ju vinna fler gånger!
- Det betydde mer för mig att vinna den löpningen än att vinna något annat. Det har man kämpat för så länge, så många försök… Redan när jag var liten och red ponnygalopp på Strömsholm så sprang jag och tittade på Grand National.
- Extra roligt var att det var första segern för så många: för min familj, för tränaren Dennis Perssons familj, för hästägaren… Dessutom var det en riktig hemmaseger då hästen Lights Out tränades på Strömsholm.
Niklas Lovén och Dennis Persson firar deras andra seger med Lights Out i Svenskt Grand National år 2010.
Vad skulle en seger betyda, och hur ska du fira om du vinner?
- Det skulle betyda jättemycket – nu var det ju länge sen! Det skulle vara roligt för allas skull, inte minst Ulf Sjöberg som äger Rockinger, för han bryr sig så mycket Strömsholm, och han är en hästägare som satsar. Men dominansen har varit total av tyskarna sedan vi vann 2010, och loppet i år blir extremt svårt att vinna.
- Om vi vinner så blir det nog en liten segerpilsner! Jag kommer nog fira natten lång och sedan ladda upp inför Polen nästa helg. Där ska jag rida ett stort lopp på en häst som heter Delight My Fire, som tränas av Radim Bodlak från Tjeckien som faktiskt har två starthästar på Strömsholm.
Hur är det att rida på Strömsholm?
- Det är extremt speciellt, på många sätt. Dels är det en svår bana – det är svårt att vinna där. Bansträckningen i Grand National är mycket speciell, med många olika svängar och hinder.
- En extra dimension är atmosfären, och att det är så många jobbar och sliter på banan för att det ska bli tävlingar. För mig är Strömsholm också speciellt för jag har spenderat så mycket tid på Strömsholm, ända sedan jag var liten. Jag har alltid varit på tävlingarna och tittat och mina föräldrar hade starthästar när jag var yngre.
Vad är din taktik under Grand National?
- Det är viktigt är att få hästen att hoppa bra i ett högt tempo och få hästen att vara så modig som möjligt. Hindren kommer snabbt efter svängarna och då får de inte tveka. Det gäller att hitta en rytm och få hästen att slappna av, annars har man inte en chans. - Rockinger är fortfarande en orutinerad häst och han fick en dålig upplevelse ifjol, så det gäller att hitta hans glädje och få hoppningen att stämma.
Rockinger och Niklas Lovén vinner på Täby.
Vad tänker du när du närmar dig det största hindret på banan?
- Det handlar framför allt om att hitta rätt position – vill jag ligga invändigt, utvändigt eller i mitten? Vilka hästar har jag runt om kring mig? Vilka håll kan de bryta åt? Man får lära sig lite om de andra hästarna under loppets gång. Det krävs en modig häst för att hoppa i front. Det gäller också att försöka få ett framåtläge, alltså att få hästen att hoppa genom hindret och landa med fart. - Mycket avgörs på det här hindret och kommer man bakifrån är det en chans att komma in i loppet igen, om man får ett bra språng.
Det är farligt att vara hinderjockey. Vad sporrar dig att fortsätta, trots alla risker?
- Det är själva tjusningen med det. Man söker farorna och jag försöker alltid hitta nya utmaningar. Man får en adrenalinkick av att hoppa de här hindren i 50 km i timmen, kanske mer, på en häst som väger över 500 kg. Jag har ingen rädsla men jag har ju respekt, man får ju inte vara dum. Den dagen man blir rädd för att rida hinderlopp då måste man lägga av, för det blir farligt. Det finns många som har tappat modet. Kommer man mot det sista hindren, och man har chans att vinna, då måste man våga rida för att vinna. Man måste hellre riskera att ta ett fall på sista hindret, än att bromsa och bli tvåa. - Jag gillar också tävlingsmomentet, att verkligen ge hästen alla förutsättningar att vinna och se till att den har kraft kvar på upploppet. Att komma i mål först – det är en känsla som är svår att beskriva.
Hur länge kommer du att fortsätta tävla?
- Så länge jag duger. Så länge jag slår de yngre ryttarna. Och så länge jag känner mig stark och är med och slåss om tätplaceringarna. Så länge jag tycker det är roligt.
Vad gör du när du inte rider hinderlopp?
- Hindersporten i Sverige är tyvärr för liten för att det ska vara värt för mig att leva på den, det kan man bara göra utomlands. Så till vardags kör jag hjullastare hemma i Helsingborg. Det är ett stabilt leverne och så får jag ha hindersporten som en inspirerande hobby! - Men hemma går jag bara och väntar på nästa lopp. Jag har tävlat sedan jag var liten. Jag springer några löptävlingar emellanåt så jag får tävla i något annat, men då tävlar man mest mot sig själv. Förra året tävlade jag lite i banhoppning, upp till 1.30. Det var stor skillnad, men det funkade! Ibland skrattar de åt mig när jag tar bort något galoppsprång mellan hindren. Det där med avstånd är lite krångligt emellanåt!
Amie Karlsson
